Huvudsakligen mitt blajande om allt möjligt men då och då postar även andra, väl valda personligheter, sina tankar och teorier om livet, kärleken och universum.
Eller helt enkelt bara ett videoklipp på en gubbe som cyklar ner i en kanal...
Sedan en lång tid tillbaka - jag minns inte helt oväntat exakt när detta började - har jag mått dåligt och varit “under isen”. Efter att jag började träna hoppades jag på att det skulle bli bättre men det var en kortvarig och marginell förbättring. För tre veckor sedan gick jag därför till läkaren, mer eller mindre för att få bekräftat vad jag redan visste.
Mycket riktigt blev jag diagnoserad med depression, och en relativt allvarlig sådan. Anledning till denna är många. Självklart har min mammas bortgång spelat en väldigt stor roll men tydligen räknas en flytt som ett allvarligt trauma och det blev förmodligen inte bättre av att min boendesituation förändrades så radikalt.
En hel del annat strul har resulterat i att jag sakta men säkert sjunkit allt längre ner i depressionen utan möjlighet att ta mig ur på egen hand. Det tydligaste tecknet på detta var min apati, min oförmåga att engagera mig.
Visst skötte jag det mest grundläggande i mitt liv men mat smakade inte gott, att träna var bara jobbigt och hemma såg det ut för djävligt, rent ut sagt. I extrema fall gick det så långt att när jag missade papperskorgen med ett papper inte orkade bry mig om att plocka upp det. Att plocka ur dismaskinen var ett helgprojekt.
Den omedelbara lösningen på detta är antidepressiv medicin vilket jag nu ätit i tre veckor och jag ångrar att jag inte besökte läkaren tidigare då jag mår fantastiskt mycket bättre och har så oerhört mycket mer ork nu.
Fortfarande anses det vara lite “fult” med den här typen av sjukdomar och att äta den här typen av medicin skall ingen normalt behöva göra men ibland orkar vi inte hålla oss flytande på egen hand och då är detta ett jättebra sätt att få näsan ovanför vattenytan.
Naturligtvis är den långsiktiga lösningen att ändra på min situation, något som jag också sakta men säkert gör, men utan min medicin hade jag aldrig orkat göra dessa förändringar.
Över en halv miljon svenskar drabbas varje år av depression och det är alldeles för lätt att vänja sig vid att må dåligt, att vara trött dygnet runt och att inte orka engagera sig när detta är allt annat än normalt.
Var inte rädda för att prata med en läkare och då helst en psykiater/psykiatriker (båda benämningarna är korrekta) om ni känner er som jag gjorde. Ingen människa förtjänar att gå omkring och må dåligt när det finns hjälp att få. Besöket kostar 100-200 kr och min medicin kostade 43 kr för en månadsdos.
I mitt fall innebar det att jag fick tillbaka mitt liv och en del av mig jag saknat under väldigt lång tid.
Fler än en gång har twitter dykt upp i diskussioner jag har haft med släkt, vänner eller kollegor (ibland alla tre på samma gång). Det lustiga är att det spelar inte alltid någon roll vilken typ av diskussion vi har - twitter kan dyka upp ur döda vinkeln när man minst anar det.
Den återkommande frågan är dock “vad skall man ha twitter till?” - om än formulerad på lite olika vis. Initialt hade jag tänkt tackla all typ av socialt nätverkande i en enda stor artikel men inser att det bli bättre om jag styckar upp ämnet i olika inlägg.
Då detta är ett ganska stort inlägg har jag valt att “gömma det”; klicka på “Read more” för att läsa resten…
Om ni undrar hur Michael Jacksons spelrum såg ut kan ni ta en titt här (även om detta inte är hemma hos honom så är det hans prylar). OBS! Väldigt krävande Flashapplikation med högupplösta bilder så ha tålamod eller en snabb dator.
Jag hade vid något tillfälle lyckats dra och släppa mappen med bilder till mappen med musik på fileservern.
Enda anledningen till att jag hittade dem överhuvudtaget är på grund av att jag sitter och testar Media Center tillsammans med min Xbox 360 och när jag valde att titta på bilder i Media Center fanns även alla mina fotografier att beskåda.
Nu vet jag hur det känns att se ett spöke.
Min hjärna letade frenetiskt efter en anledning till detta - allt från att Media Center hade någon cache till att filerna är dolda för mig när jag tittar på dem via utforskaren. När jag gick in för att se var Media Center letade efter bilder såg jag att det låg en mapp kallad “Images” under “Music” och det skall inte finnas någon mapp som heter “Images” under “Music”.
Gissa vem som köper sig en extern USB-hårddisk extra kvickt i morgon…?
Jag upptäckte precis att min filserver vid något tillfälle, förmodligen vid ett elavbrott, bestämt sig för att radera alla de fotografier jag tagit under cirka 7 - 8 års tid (jag minns av förklarliga skäl inte exat hur långt tillbaka de sträckte sig).
Renoveringen av huset, Buicken, fester, födelsedagar, resor, dåvarande flickvänner, energiburkar… Allt är borta.
Backup har jag ingen, i alla fall ingen jag vet om. Kanske att det ligger något någonstans som jag bränt ut på DVD för ett par år sedan men inget som jag vet var det ligger.
Självklart borde jag naturligtvis ta backup men då jag har byggt min filserver på ett sådant vis att det inte gör något om hårdvaran går sönder har jag inte prioriterat en backup. Jag hade aldrig en tanke på att mjukvaran skulle radera allt för mig istället.
Just nu håller jag på med en felkontroll av filserverns hårddisk vilket kanske, kanske, kanske kan hitta något men då jag har lagrat nya filer på servern allt eftersom har jag garanterat skrivit sönder det mesta.
De senaste åren har jag allt mer tyckt att det är ok att slänga saker, det finns oftast ingen anledning att spara på gammalt skräp men då har det varit just gammalt skräp. Detta var de enda minnen jag hade av i stort sett allt som hänt i mitt liv de senaste 7-8 åren.
Mitt minne har de senaste… 10 åren eller så varit väldigt dåligt - jag tror det beror på stressen - men det största problemet är inte att jag glömmer bort att köpa mjölk när jag är i affären utan att jag faktiskt inte minns det som hänt längre tillbaka i tiden.
Jag minns inte när jag var på kick-off i Ungern för bara 2 år sedan. Jag minns inte när jag var på Liseberg med Ellenor och jag minns inte när jag fyllde 33. Jag minns inte ens min egen skolgång. De enda minnen jag har av det som hänt mig är minnen av att ha sett foton på det hända.
Nu har jag inte ens det kvar.
Visst kommer jag överleva även detta men det börjar bli jävligt motigt just nu…
I söndags kväll fick jag punktering på Passaten. Som tur var var det i närheten av min bror Fredrik varför han dels kunde komma och hjälpa mig få loss däcket (satt som berget) och dels låna mig deras lilla extrabil, en Huyndai.
I morse gick Huyndaien sönder - en rem till generatorn och pumpen till bromsservot gick av mitt i rusningstrafiken. Detta föranledde att jag blev tvungen att parkera den på en mack ute vid Munkebäckstorget. Tur i oturen var att en kollega som bor i krokarna inte hade hunnit till jobbet varför jag kom någotsånär i tid till kontoret.
I kväll fick jag skjuts av en annan kollega till macken i fråga och lyckades då konstatera vilken rem det faktiskt var (i morse gissade jag bara) och ringde till Fredrik som tog reda på att Mekonomen hade en sådan rem på hyllan till priset av 146 kr.
Han kom och hämtade mig på macken varpå vi åkte dit och införskaffade ovan nämnda rem. Väl på plats på macken igen visade det sig att det var en hel del jobb med att få dit den saknade remmen. Fredrik hade en hylsnyckelsats liggandes i bilen men till vår stora glädje saknades precis den storlek vi behövde, nummer 11. Som plåster på såren hade han å andra sidan två stycken nummer 12.
Jag knatade in i butiken och frågade tjejen i kassan om hon hade en nyckel att låna ut men si det hade hon inte. En herre i kön bakom mig informerade mig emellertid om att han hade en sådan nyckel att låna ut om jag kunde vänta tills han hade handlat det han skulle. Detta ansåg jag vara en acceptabel överenskommelse och väntade sålunda tålmodigt.
Det visade sig att han jobbar på Edvardssons Elektriska och hade riktigt fina grejer i sin firmabil men inom kort insåg vi att det inte var nummer 11 vi trots allt behövde, det var Fredriks nycklar som var för stora i storlekarna. Efter lite pillande fick vi dit en nummer 12 hylsa på spärrskaft istället, vilket i efterhand var att föredra.
Under de 35-40 minuter vi höll på och kämpa (mest Fredrik då han skruvade nästan hela tiden) bistod herrn från Edvardssons Elektriska oss konstant med verktyg, ficklampa och bra idéer vilket gjorde att vi fick löst problemet utan större problem.
Sens moralen är att det trots allt finns medmänsklighet kvar i denna värld vi lever i och om ni står i valet och kvalet mellan Edvardssons Elektriska och en annan elfirma vill jag att ni skall veta att i alla fall en av deras elektriker är en riktig hedersknyffel!
Loading ...