MOCOL

Fler än en gång har twitter dykt upp i diskussioner jag har haft med släkt, vänner eller kollegor (ibland alla tre på samma gång). Det lustiga är att det spelar inte alltid någon roll vilken typ av diskussion vi har – twitter kan dyka upp ur döda vinkeln när man minst anar det.

Den återkommande frågan är dock ”vad skall man ha twitter till?” – om än formulerad på lite olika vis. Initialt hade jag tänkt tackla all typ av socialt nätverkande i en enda stor artikel men inser att det bli bättre om jag styckar upp ämnet i olika inlägg.

Då detta är ett ganska stort inlägg har jag valt att ”gömma det”; klicka på ”Read more” för att läsa resten…

Ett gemensamt problem som alla sociala nätverk lider av – och därför är värt att nämna när vi diskuterar twitter – är att de ger användarnas ego en gigantisk steroidinjektion.

När varje Svensson nu har möjlighet att ge utlopp för sina innersta tankar via en uppsjö av kanaler gör de också det, oavsett vad deras innersta tankar handlar om, då alla tror de lever ett rockstjärneliv. I 99% av fallen genererar detta bara en massa brus vilket gör att signalen försvinner.

Som en liten parantes vill jag (återigen?) påpeka att detta inte är unikt i sociala nätverk – all informationshantering lider av ett för lågt signal till brus-förhållande.

Nåväl, åter till twitter.

En kompis menade högljutt och intensivt vid ett tillfälle på att i framtiden kommer endast kändisar att använda twitter som ännu ett medel att nå ut till sina fans. Det faktum att twitter är världsbäst på att skaffa nya användare men jättedåliga på att behålla dem talar kanske till hans fördel?

Om jag inte missminner mig så var hans argument mer eller mindre att twitter var meningslöst; det fyllde ingen funktion som inte redan något annat kommunikationssätt uppfyllde. Beroende på hur man ser på dels kommunikation och dels sitt sociala nätverk är detta sant.

Jag vågar påstå att all kommunikation är antingen av typen ”push” eller typen ”pull”, sett ur informationsspridarens perspektiv. Push innebär att du tar emot information vare sig du vill eller inte – exempelvis e-mail eller skvalet från massor med MP3-spelare på stranden. Pull är motsatsen – när du läser en webbsida eller själv spelar upp musik i din egen MP3-spelare.

Min bestämda åsikt är att kommunikation, eller i alla fall informationsspridning, skall vara av typen pull; du bestämmer över ditt eget informationsflöde (detta är så klart en sanning med modifikation då det exempelvis är lättare att höra på Hesa Fredrik när det är fara å färde än att med jämna mellanrum ringa till någon myndighet och fråga).

Med allt detta i bagaget blir det lite lättare att förstå en av anledningarna till att twitter är användbart – det är kommunikation av typen pull; du bestämmer om du vill ta till dig informationen eller ej.

”Men”, skriker ni nu bestört, ”jag kan ju inte bestämma över vad någon skriver på sin twitterkanal!”

Nej, och då twitter i allra högsta grad är en kanal för socialt nätverkande lider det också i allra högsta grad av rockstjärnesjukan. Framförallt twitter då det är syndigt enkelt att uppdatera – det finns twitterklienter till alla operativsystem och alla telefoner.

Tyvärr kräver alla sociala nätverk disciplin. Du är ingen rockstjärna och såvida det inte var hundra ostsmörgåsar eller en linje kokain struntar jag i vad din frukost bestod av. Att din mamma hävdar att du är speciell beror på att hon är allt annat än objektiv i sin bedömning.

Den absolut främsta anledningen till att twitter är användbart är dock på grund av att det är ”sms 2.0.” Tillåt mig utveckla min tankegång.

Om alla mina vänner hade prenumererat på min twitterkanal hade jag kunnat posta God Jul där istället för att ”behöva” skicka iväg tre stycken sms för att önska dem samma sak. Det går även att skicka meddelanden direkt till någon om man så önskar varför grundfunktionaliteten i sms inte går förlorad.

Nu kanske någon menar att jag förlorar kontrollen över vem som får mina meddelanden och det är sant, till en viss grad; twitter spårar vilka som ”följer” mig och jag får information om när detta förändras.

Viktigare är dock frågan om det är jag som skall ha den här kontrollen. Är det inte upp till den enskilde individen att bestämma över vilken information de skall tillskansa sig? Om någon som följer mig på twitter tycker att jag skriver strunt kan de när som helst sluta följa mig.

Att se twitter som sms 2.0 ger oss också ett enkelt sätt att avgöra vad vi skall twittra om. Varje gång du är sugen på att uppdatera din twitterkanal ställer du dig frågan ”Är detta något jag skulle sms’a till mina vänner?” Är svaret ”Nej” låter du bli att uppdatera – svårare än så är det inte.

Om du besitter en unik kombination av empati, logik och ödmjukhet kanske det räcker med att inse att din twitterkanal inte är den ende dina vänner läser varför trettiotvå inlägg om dagen från dig och alla andra garanterat gör att vännerna i fråga snabbt tröttnar på twitter.

twitter fyller helt klart en funktion i gemene mans liv så länge alla inser att de inte är rockstjärnor och inte behöver twittra om vilken fantastisk latte de just drack eller hur gullig deras bäbis är när den fiser.

Berätta istället för mig när du varit på en fantastisk dejt, såg en grym film (eller usel för den delen), när du dricker en exceptionell god öl, kom på något underfundigt, lagade mat för ett helt kompani eller vann på Triss. Sådant som jag förmodligen skulle vilja höra dig berätta ändå.

Med twitter når du ut till alla som vill lyssna på vad du har att säga och de som inte vill lyssna är förmodligen inte intresserade oavsett hur du kommunicerar med dem.

Ge det ett försök. Skaffa ett konto, skaffa en klient (själv använder jag Blu på PC’n och PockeTwit till mobilen), och följ mig. Jag lovar att följa er också – i alla fall så länge ni inte twittrar om er nya grillpanna.

Filed under: Filosofi, Internet, Personligt, Public service, Teknik