MOCOL

Sedan en lång tid tillbaka – jag minns inte helt oväntat exakt när detta började – har jag mått dåligt och varit ”under isen”. Efter att jag började träna hoppades jag på att det skulle bli bättre men det var en kortvarig och marginell förbättring. För tre veckor sedan gick jag därför till läkaren, mer eller mindre för att få bekräftat vad jag redan visste.

Mycket riktigt blev jag diagnoserad med depression, och en relativt allvarlig sådan. Anledning till denna är många. Självklart har min mammas bortgång spelat en väldigt stor roll men tydligen räknas en flytt som ett allvarligt trauma och det blev förmodligen inte bättre av att min boendesituation förändrades så radikalt.

En hel del annat strul har resulterat i att jag sakta men säkert sjunkit allt längre ner i depressionen utan möjlighet att ta mig ur på egen hand. Det tydligaste tecknet på detta var min apati, min oförmåga att engagera mig.

Visst skötte jag det mest grundläggande i mitt liv men mat smakade inte gott, att träna var bara jobbigt och hemma såg det ut för djävligt, rent ut sagt. I extrema fall gick det så långt att när jag missade papperskorgen med ett papper inte orkade bry mig om att plocka upp det. Att plocka ur dismaskinen var ett helgprojekt.

Den omedelbara lösningen på detta är antidepressiv medicin vilket jag nu ätit i tre veckor och jag ångrar att jag inte besökte läkaren tidigare då jag mår fantastiskt mycket bättre och har så oerhört mycket mer ork nu.

Fortfarande anses det vara lite ”fult” med den här typen av sjukdomar och att äta den här typen av medicin skall ingen normalt behöva göra men ibland orkar vi inte hålla oss flytande på egen hand och då är detta ett jättebra sätt att få näsan ovanför vattenytan.

Naturligtvis är den långsiktiga lösningen att ändra på min situation, något som jag också sakta men säkert gör, men utan min medicin hade jag aldrig orkat göra dessa förändringar.

Över en halv miljon svenskar drabbas varje år av depression och det är alldeles för lätt att vänja sig vid att må dåligt, att vara trött dygnet runt och att inte orka engagera sig när detta är allt annat än normalt.

Var inte rädda för att prata med en läkare och då helst en psykiater/psykiatriker (båda benämningarna är korrekta) om ni känner er som jag gjorde. Ingen människa förtjänar att gå omkring och må dåligt när det finns hjälp att få. Besöket kostar 100-200 kr och min medicin kostade 43 kr för en månadsdos.

I mitt fall innebar det att jag fick tillbaka mitt liv och en del av mig jag saknat under väldigt lång tid.

Filed under: Personligt